Eva Jarnhäll

När jag ser tillbaka på mina erfarenheter från de senaste åren känner jag en otrolig stolthet över att få vara med och lansera Sveriges första förlossningsförsäkring. Ett stort och viktigt steg. När jag skulle börja arbeta efter en lång föräldraledighet så kändes operationssalen inte längre rätt. Jag älskade mitt jobb men något hade förändrats efter att jag blev mamma. Jag ville arbeta med något som gav ett större värde, något som kunde leda till förändring. Jobbet som operationskoordinator på en klinik som hade gynekologi som specialitet kändes som en fullträff. På kliniken fanns en stor kompetens inom kvinnohälsa. Jag fick lära mig om följderna av olika förlossningsskador och vilken oerhörd påverkan de får på en kvinnas livskvalitet. Jag fick ta del av kvinnors vittnesmål om hur livsavgörande en operation varit för dem. Det är så mycket i känsloregistret som är kopplat till att ha ett dysfunktionellt underliv. Hur det påverkar varje del av en kvinnas vardag. Hur det begränsar och tar över allt.

Vi behandlade patienter som hade privata sjukvårdsförsäkringar. Kvinnor reste från hela Sverige för att få en operation. Fast vad många inte visste var att försäkringsbolagen hade ett stående undantag. Försäkringsbolagen gav direkt avslag om urininkontinensen eller framfallet var orsakat av en förlossning. Jag hade dagligen svåra samtal med kvinnor i tårar och förvirring när jag förklarade att vi inte skulle kunna erbjuda dem vård. Hur kunde försäkringsbolagen resonera så? Om en kvinna hade samma besvär med inkontinens eller ett framfall men besvären inte bedömdes vara till följd av en förlossningsskada så godtog försäkringsbolaget det och beviljade operationen. Det fanns liksom ingen rimlighet i resonemanget.

När man jobbar nära en specialitet så är det inte ovanligt att fokus på ens egna kropp och dess funktion väcks. Jag som fött två barn gick själv omkring med ett underliv som inte kändes eller såg ut som det gjort en gång i tiden och jag insåg hur begränsad även jag var i massor av aktiviteter. Jag bestämde mig för att söka hjälp för att få veta om och vad det var som eventuellt var fel. Jag sökte för misstänkt framfall och gynekologen som undersökte mig dumförklarade mig då unga tjejer inte kan ha framfall. Så här såg man ut efter en förlossning, det var bara att acceptera. Jag kände mig både förvirrad och besviken efter den undersökningen. Till slut hamnade jag hos en gynekolog som var specialiserad inom förlossningsskador och som snabbt konstaterade att jag hade en perinealkroppskada, muskler som slitits av i sina fästen som lett till ett främre och ett bakre framfall, dessutom en levatorskada och allting gav mig en uttalad ansträngningsinkontinens. Inte alls konstigt att jag ”upplevde” lite besvär. Nästan ett år gick innan jag opererades för dessa skador men redan samma dag efter operationen upplevde jag en tydlig stabilitet i min bäckenbotten. Jag förstod då att det är fullkomligt orimligt att kvinnor ska behöva förändra sitt levnadssätt, sin syn på sin sexualitet och kropp för att hon fött barn.

Under den här perioden hade vi flyttat tillbaka till Skåne och jag arbetade som riskbedömare på Moderna Försäkringar. Ett långt steg bort från sjukvården och in i försäkringsbranschen. Det som lockade mycket var att man presenterade Moderna Försäkringar som ett försäkringsbolag som hade korta beslutsvägar, där man uppmuntrade sina medarbetare att komma med utvecklingsförslag. Jag såg en möjlighet att påverka och förändra. När det dessutom visade sig att vi hade avsatt arbetstid till att komma med förbättringsförslag eller nya produktidéer så visste jag exakt vad det var jag skulle göra.

Jag gick hem och skrev ner min produktidé, att vi skulle bli det första försäkringsbolaget som erkände förlossningsskador. Jag satte ihop en presentation och mailade ut den och möttes av skräckblandad förtjusning. Man såg helt klart en potential och en möjlighet men steget var stort och frågan var om vi verkligenskulle kunna genomföra något liknande. Jag fick tid att ta fram mer underlag men det fick liksom inte någon riktigt fart men idéen var intressant men kanske lite för vågad. Var det här verkligen ett så stort problem egentligen? Fanns det verkligen ett behov av ett försäkringsskydd för förlossningsskador? Det skulle dröja ett par år innan jag fick en ny möjlighet att testa idéen. Och nu hade idéen mognat och vi var redo att testa den på allvar. Nu fanns det en gemensam övertygelse om att behovet var verkligt. Målgruppen hade bekräftat det. Skulle vi göra det skulle vi ta ett helhetsgrepp om frågan. Vi skulle ändra oss på alla fronter.

Jag är så jäkla stolt över det här försäkringsbolaget som vågar ifrågasätta urgamla villkorstexter och vara ett modernt försäkringsbolag i tiden. Som ser till sina kunders direkta behov och ser till att skapa nödvändiga förändringar är helt makalöst häftigt. Jag är fortfarande lite chockad att man som medarbetare ges chansen att presentera en idé som slutar i att vi förändrar en del av försäkringsbranschens gemensamma undantag i sina villkor. Till gagn för kommande generationer kvinnor som från och med nu kan vara trygga i att deras försäkring både ger ekonomiskt stöd men även expertvård utan väntetider om de drabbas av förlossningsskada. Det är coolt.