På söndag 17/11 är det Internationella prematurdagen, en viktig dag som syftar till att lyfta de för tidigt födda barnens och anhörigas röster. Jag vill lyfta det även här i bloggen för det är en sådan omtumlande upplevelse att få barn för tidigt men att det kan vara skönt att veta svensk neonatalvård är världsledande! Att vården idag är så välutvecklad innebär att överlevnaden hos de för tidigt födda barnen ökat markant.

Jag har fått tillåtelse att dela en mammas upplevelse av föda för tidigt och det är en stark berättelse som jag hoppas kan ge hopp och trygghet. Texten innehåller även många värdefulla tips!

”Jag var gravid för första gången för sex år sedan och jag och min man såg fram emot att bli föräldrar. En fredagskväll i graviditetsvecka 30 fick jag en blödning och vi sökte oss till förlossningen. Vi var inte mentalt förberedda på att bli föräldrar och jag fick order om vila och sjukskrevs på heltid. Söndag samma vecka kunde jag känna att bebisens rörelser blev långsamma och att min ork var slut. Vi sökte förlossningen igen och vi fick besked om att bebisen var stressad på grund av havandeskapsförgiftning.

De sa att de skulle försöka hålla bebisen inne i magen så länge som möjligt och vi tolkade det som veckor och sörjde att det troligtvis innebar mycket tid på sjukhus. Personalen hade dock menat så många timmar som möjligt och morgonen efter fick vi ett kort och hastigt besked att nu måste bebisen ut! Jag minns endast korta sekvenser av den närmaste veckans traumatiska dagar. Jag sövdes och ett lyckat kejsarsnitt genomfördes och min man var med och tog emot vår son. När jag vaknade kände mig förtvivlad då min man och vårt barn inte var där. Personalen kunde inte svara på vad som hade hänt och väntan innan de ringde min man och jag fick veta hur allt gått var hemsk.

Vår son mådde efter omständigheterna bra! J vägde 1490 g och var 41 cm lång och han föddes i graviditetsvecka 31+6. Efter sex timmar på uppvakningsavdelningen rullades jag äntligen upp till min son och fick sticka in händerna i hans kuvös..

Jag var patient på förlossningen och BB i fyra veckor medan min man och J bodde i ett familjerum på neonatalavdelningen. Jag minns att min man blev involverad i J:s omvårdnad tidigt och han stöttades in i papparollen av underbar personal. Jag var frustrerad för jag behövde mycket hjälp och jag vårdades inne på BB-avdelningen och min man och J var på neonatalavdelningen bredvid. Jag saknade ett välfungerande samarbete personalen emellan. Annars upplevde jag att vi hade allt vi behövde och mer därtill på vårt familjerum. Vi upplevde oss som lyckligt lottade eftersom vi blev så väl omhändertagna.

Något som jag upplevde positivt med neonatalvården var donerad bröstmjölk. Det finns mammor som har för mycket bröstmjölk som innan deras bebis fyllt 3 månader därför kan donera detta till neonatalvården. Att jag själv inte kunde förse min son med mat gjorde ont. Min bröstmjölk var fylld med blodtrycksmediciner och antibiotika. Att han ändå kunde få bröstmjölk med alla de fördelar det innebar för honom kändes fantastiskt. Jag önskar att alla som har möjlighet donerar så mycket bröstmjölk dom har över. Det är tyvärr ofta en bristvara..

Som familj fick vi sedan två veckor tillsammans på neonatalavdelningen och vi stöttades i att själva våga ta hand om vår son. Det kunde vara moment som att sätta ner en sond genom näsan eller att kontrollera sondens läge innan den skulle användas. Vi tog även regelbundna kontroller så som kroppstemperatur, blodtryck och puls. Efter att han kom ut ur kuvösen låg han på en tempererad madrass.

I familjerummen på neonatal rekommenderas dämpad belysning, låg ljudnivå och varm temperatur. Efter sex veckor i ett tyst och varmt mörker var vi redo att åka hem. J vägde då 2100 gram och han kändes stor! Vi fick hjälp med hemsjukvård från avdelningen och det var en skön trygghet att vi kunde ringa in till avdelningen dygnet runt. Vid hembesöket närvarade även vår BVC-sköterska för överrapportering. Allt kändes proffsigt och välorganiserat. Vi var trygga och lyckliga över att äntligen få komma hem.

Jag skulle vilja ge andra familjer som hamnar i samma situation tipset att våga ta emot hjälp. Detta var vårt första barn och det var alldeles för viktigt för mig att visa omvärlden att vi kunde klara allt själva. Det var så onödigt när det fanns så många som kunde hjälpt oss.

Jag skulle även vilja ge rådet att titta på den fina fotoväggen, om det finns en sådan på neonatalavdelningen. På ena sidan av korridoren hade personal och tidigare patientfamiljer gjort ett fotocollage. Det var bilder på mycket små bebisar och bilden kompletterades sedan med en bild på samma barn fast 3, 4 eller 5 år senare.

Jag upplevde först bilderna på de små bebisarna obehagliga. Min man stannade för att titta och läsa och kom sedan in och berättade för mig om alla de små ”magiska” bebisarna som 3, 4 eller 5 år senare satt på gungor, åt födelsedagstårta och var alldeles vanliga barn. Efter det vågade jag stanna och titta på bilderna. Det var häftigt att se att det har gått bra så många gånger förut. Det gav oss hopp för framtiden!

Som föräldrar till ett prematurt barn har vi också fått uppleva hur laddat det kan vara att kommentera ett annans barns storlek vid korta möten under barnvagnspromenaderna. Alla vi träffade på promenad tittade ner i vagnen och sa ”oj vad liten han är”. Som om han inte fick mat nog. Varför kan människor inte bara säga vad fin han är? Det urholkade snabbt den lilla självkänsla som hade hunnit byggas upp på neonatalavdelningen som nybliven förälder. Så till alla utomstående vill jag bara säga – Snälla håll dessa tankar för er själva. ”

Vill du veta mer om hur man donerar bröstmjölk?

Jag vill också tipsa om Svenska Prematurförbundet. Där kan man hitta mer information samt få stöd och hjälp.