Nu har vi lämnat 2019 bakom oss och gått in i ett helt nytt årtionde! Låt oss hoppas att det här årtiondet går till historien som det som verkligen förändrade förutsättningarna för kvinnor som föder barn i Sverige. Där uppmärksamheten och brytandet av tabun leder till en säkrare förlossning, en tryggare förlossningsupplevelse och en utökad eftervård. Under 2020 kommer även Vårdanalys att publicera sin rapport om den miljardsatsning som förlossningsvården fått och vilka förändringar som skett. Från och med nu implementeras även de nya diagnoskoderna för förlossningsskador där Grad 2 har fått nya underkategorier och gamla förlossningsskador numer definieras olika.

Det här inlägget innehåller en summering av de årsrapporter som ges ut av till exempel Bristningsregistret och Graviditetsregistret.

Bristningsregistret startades 2014 för att det saknades en systematisk uppföljning och kvalitetskontroll avseende bristningar i svensk förlossningsvård. Man kunde sy bristningar i ett helt yrkesliv utan att få reda på hur det faktiskt gått för patienterna. Bristningsregistret samlar nu data om hur patienterna upplever sin situation, erbjuder uppföljning vid problem samt återkopplar detta direkt till den läkare eller barnmorska som sytt bristningen. På så sätt kompletterar Bristningsregistret Graviditetsregistret som inte omfattar patientens upplevelser.

För närvarande registrerar 42 av ca 44 kliniker sfinkterskador i Bristningsregistret.  Även grad 2-bristningar följs nu systematiskt av Örnsköldsvik, Karolinska Solna och Huddinge, Danderyd, Borås och Uppsala. Där får alltså även barnmorskor återkoppling på hur det går för patienterna de suturerar och kvinnor med besvär kan erbjudas kontakt. Det har nu skett en stor förbättring nationellt vad gäller registreringen av uppgiften om bedömning av den interna analsfinktern. 

För år 2017 saknades uppgift i mer än hälften av bristningarna, för 2018 är det bara 20% där uppgift saknas. Det är mycket glädjande och möjligen en effekt av ökad kunskap utifrån Bristningsregistrets rapporter, Bäckenbottenutbildning.se och andra utbildningssatsningar!

-Efter förlossningsbristningar uppgav bara drygt hälften av kvinnorna sig haft ett komplikationsfritt förlopp. I resultaten för år 2018 syns glädjande nog förbättring på riksnivå!

Den osäkerhet som kvinnorna uttryckt om var man ska vända sig vid frågor om eller problem efter förlossningsbristning har legat till grund för nya rekommendationer om vårdorganisation i det nationella webbutbildningsprogrammet Bäckenbottenutbildning.se som uppdaterades under 2018. Där framhålls vikten av att varje klinik skapar en tydlig vårdkedja.

Det är känt att en tidigare sfinkterskada ökar risken för ny skada vid nästa förlossning. Registreringen av uppgiften är viktig eftersom den bör ligga till grund för riskbedömningen inför val av förlossningssätt.

Graviditetsregistret har till uppgift att förbättra kvalitén och stimulera till förbättringsarbeten och forskning för gravida kvinnor och deras nyfödda barn i Sverige.

Under 2018 registrerades enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) 114 728 förlossningar i Sverige. Av dessa registrerades 113 014 i Graviditetsregistret, vilket ger en täckningsgrad på 98,5%. Under 2018 föddes 25% av alla barn i Region Stockholm.

Resultat från förlossningskliniker i Sverige visar att andelen kvinnor med icke instrumentell förlossning (dvs. förlossning utan kejsarsnitt eller sugklocka) har ökat till 78% av samtliga förlossningar. Det syns en trend i att andelen kvinnor som drabbas av allvarlig bristning (grad III-IV) vid vaginal icke-instrumentell förlossning (2,1%) och vaginal instrumentell förlossning (10,2%) fortsätter att minska, vilket är mycket glädjande!

Mödrahälsovården (MHV) har en central roll för kvinnors och familjers hälsa. MHVs uppdrag är att genom främjande och förebyggande insatser samt genom identifiering av risker för ohälsa, bidra till god sexuell och reproduktiv hälsa, och minimera risker för kvinnor och barn under graviditet, förlossning och spädbarnstid. Mödrahälsovård i Sverige har nationella riktlinjer både för medicinska frågor och för det förebyggande folkhälsoarbetet (Mödrahälsovård, Sexuell och Reproduktiv Hälsa, 2008, rev. 2016, SFOG, SBF).

Eftervårdsbesök på barnmorskemottagning  De senaste 30 åren har vårdtiderna i samband med barnafödande blivit allt kortare. När BBvård-tiden sjunker ställs högre krav på kontinuitet i vårdkedjan, på patientsäkerhet samt på stöd och uppföljning som erbjuds nyblivna föräldrar. 

En väl fungerande vårdkedja mellan Mödrahälsovård, förlossningsklinik och barnhälsovård är nödvändig. Vårdgivaren ska utveckla och kvalitetssäkra system för uppföljning och stöd till föräldrar och barn efter utskrivningen från BB. Rutiner och ansvarsförhållanden ska vara kända av all berörd personal. 

Eftervården har uppmärksammats i rapporter och kartläggningar från Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Brister har identifierats och behovet av förbättrad uppföljning av kvinnan efter förlossning har betonats. 

Många regioner arbetar för närvarande med att ta fram nya rutiner för att förebygga och följa upp bristningar och många regioner har redan också implementerat förbättringsåtgärder.

Enligt Mödrahälsovårdens basprogram bör eftervårdsbesöket fyra till sexton veckor efter förlossningen innehålla följande punkter: 

  • samtal om kvinnans och partnerns förlossningsupplevelse 
  • uppföljning av samtal om levnadsvanor, dvs. alkohol, tobak, läkemedel, vikt, kost och fysisk aktivitet 
  • erbjudande om antikonceptionsrådgivning 
  • gynekologisk undersökning (inspektion av slemhinnor och eventuella bristningar samt utvärdering av bäckenbotten och knipförmåga) 
  • mätning av blodtryck, Hb, vikt, urinprov, graviditetstest vid behov 
  • amningsstöd 
  • utvärdering av psykiskt hälsotillstånd 

Arbetet med förbättrad uppföljning efter förlossningen och satsningen på att öka andel eftervårdsbesök till Mödrahälsovården har lett till stigande siffror. Av alla gravida som födde barn 2018 kom 79,9% på eftervårdsbesök till Mödrahälsovården, vilket är en ökning med 2% jämfört med 2017.

Så sammanfattningsvis kan man i rapporterna läsa att det generellt blir bättre även om arbetet kräver mycket resurser i en tid där just resurser är en bristvara. Långsamt ser vi förbättringar i andelen allvarliga förlossningsskador och nu börjar allt fler förlossningskliniker att registrera Grad 2 skador.

Rekommendationer om en tydligare vårdkedja med kvinnan i centrum börjar implementeras och ”normaliserandet” från vårdens sida börjar förändras i takt med insikten om att kvinnans upplevelse har en stor påverkan på hennes dagliga livskvalitet.

Tanken på att Sverige i framtiden kanske kan vara en förebild avseende förlossningsvård och eftervård är hissnande men kanske inte längre helt otänkbar..